Måste

Skriva mera Fota mera Läsa mera Måla den där väggen Söka det där jobbet (jobben?) Göra fotobok till dagis (bara 5 månader för sent) Rensa i garderoben Rensa i köksskåpen Bära in vinterkläder Bära ut sommarkläder (för det blev visst december nu va?) Hämta ut de där skorna som legat på Ica i en vecka Vara mer pedagogisk med barnen Vara mer social Köpa gjutjärnsgryta Köpa glöggmingelpresent Hitta "min grej"

Hipp hipp!

Ja men just det. Edvin blev ju ett år och fyra månader i tisdags. Tänk, när Vilmer var så gammal hade han gått en hel månad på dagis. Och Edvin som känns så liten! Det är i och för sig stor skillnad på dem. I jämförelse med hur Vilmer var i den åldern är Eddie en liten räka på just dryga 10 kilo. Just nu är han inne i en vägra äta-period. Upptäckte dock när vi busade häromdan och jag höll honom upp och ner att en kindtand tittat fram. Kanske den som stört honom? I övrigt, en för det mesta väldig glad liten unge som skrattar mycket och fattar mycket. Han näst intill springer nu, och klättrar på allt. Älskar flygplan (det passerar många över huset varje dag) och otäcka hundar på stan. Säger "där", "tack tack", "kaka". Och "mamma" så klart.

Jävla Brommaplan

Kan man hata en vägkorsning? Det satt jag och funderade på när jag sniglade mig hem i rusningstrafiken idag. Och även när jag sniglade mig hemifrån för den delen. För det gick sannerligen inte fort imorse. Eller hem. Orden räcker faktiskt inte till för att beskriva hur in i helvete pissjävla skitdåligt det fungerar för alla oss stackars pendlare som valt att flytta utanför stan för barnens skull. Vilka vansinniga mängder timmar vi spenderar i bilköer och alla stinkande avgaser vi spyr ut varje dag. Just det vi hoppades förskona våra barn ifrån. Snacka om paradox. Efter tre dagars jobbande blir det bara tydligare - det kommer ju aldrig aldrig att funka. Vi får nog byta Mälarbad mot plaskdamm i park, skog mot planterade träd och tokrusning hem från dagis på otrafikerade gångbanor mot mer kontrollerat spring. Byta sönderstressade föräldrar mot lugnare tempo, långa dagisdagar mot tidiga hämtningar. Så får det nog bli.

Mönsterpassning en seg söndag

Det där med mönsterpassning alltså. Inget jag rekommenderar att man ger sig på en söndag efter en tämligen blöt kväll med vänner och sällskapsspel. Då kan det hända att man klipper av tapethelvetet två centimeter för kort. Och på så vis saboterar en hel vägg som var noggrant uppmätt och måttad. Och så blir det till att skarva. Och det blir inte så väldans fint. Framför allt blir det icke som man tänkt. Men nu sitter den där, mountain friends. Och även om den är flott som fan så får det nog räcka med spexiga tapeter i det här huset för en tid framöver.

Bananpannkaka

Utan att överdriva kan jag lätt påstå att vi käkar bananpannkaka till mellis minst en gång i veckan. Ibland till och med som lunch. Det är väl för att det är en ganska optimal måltid - lätt att göra, lätt att ta med sig, lätt att äta. Och lätt att spara överbliven smet till dagen efter.

Tapeter

Trots kaoset från helvetet med barn, leksaker, tapetklister och rakblad - det var ju faktiskt ingen som dog. Och det blev rätt fint till sist. Det är väl ungefär det som gör att jag inhandlat ännu en rulle tapet, denna gång till Edvins rum. Och det kliar faktiskt i fingarna att få sätta upp den.

Sicko

Påsken kom och gick i sjukdomens tecken. Av den planerade resan till fjällen blev inget. Istället låg mamman däckad i hög feber i flera dagar, så jävla nära döden. Och stressad som satan inför stundande jobbstart och dagispussel. En dag på jobbet, sen var det dags för vab. Denna gång var det Edvin som fick feber och hosta hosta hosta. Nu verkar det dock äntligen vänt. Och magi även denna gång - Vilmer frisk! Den där ungen har haft sin beskärda del förvisso.

Lite påskmat, lite ute, lite nya leksaker och lite bus blev det i alla fall.



Nu är stora på Max med farmor, lilla sover gott och mamman ska inom två minuter slänga sig i soffan och deeeega.