Summering

Tänkte att det var dags att skriva lite igen. Sen senast har det varit ett elände mest hela tiden. Man borde väl bara radera minnet och gå vidare, för det är inga skojiga saker att tänka tillbaka på.

Kortfattat har det varit på följande vis. Julafton och juldagen var toppen. På annandagen dunderförkylning och feber. Renässans, alvedon, nässug, ledset barn. Strax efter nyår öroninflammation. Antibiotika i fem dagar. Fortfarande väldigt hostig. Ny vända hos husläkaren. Förkylningsastma. Två olika sorters mediciner och en remiss till barnläkare. Tre dagar senare, ingen förändring. Ny barnläkare, inhalationer av ventoline, adrenalin och lite oralt betapred på det. Speeeeeedat barn. Sover inte om han får medicin, slutar inte hosta om han inte får medicin. Överreaktion mot en av medicinerna. Okontrollerade skakningar och blå läppar. Ambulans till Astrid. Kramp, troligen epilepsi. Vi väntar fem timmar på akuten. Inskrivna på neurologen, EEG taget - ja det är epilepsi. Eller vänta, kanske inte. Ett dygn av ovisshet och panik och stick i fötter och fingrar. Nytt EEG - nej det är nog inte epilepsi. Utskrivna. Dagen efter - magsjukan från helvetet. Kräks över hela lägenheten, diarré likaså. Det rinner ur alla öppningar. Vi får en chans att prova igenom hela Vilmers garderob och se vad som passar och inte. Dagarna går, det vänder aldrig, tusen samtal till vårdguiden, mamman bryter sakta ihop. Nu är det för mycket. Ny vända till Astrid, "Han ser ju pigg ut". Han ser INTE pigg ut! bölar mamman. Vi får komma in, Vilmer har tappat i vikt. Mamman gråter lite till. Prover tas, ok vätskebalans, åk hem, ge vätskeersättning. Så småningom vänder det. Då blir pappan magsjuk. Åh himmel, januari var ett helvete men nu är det februari då är det bra. Men nej, på den tredje dagen förkylning och hög feber och ännu mera HOSTA, denna förbannade hosta. Och för varje dag stiger paniken över att mammaledigheten snart är slut och det enda vi har gjort sen i november är att ha varit sjuka. Det går inte, jag kan inte börja jobba än, jag är inte klar. Tar en vild chansning och ber om 60%. Det går igenom! Världens bästa arbetsgivare? Vilmer fortfarande sjuk, hostar hostar hostar. Får träffa ny läkare. Men kryper han inte? Då är det nåt som är fel. Hans sjukdomar har förmodligen hämmat hans utveckling. Remiss till sjukgymnast. Men oj, är han född i säte? Gjorde man något ultraljud efter födseln? Nehej, då blir det remiss till röntgen. Eftersom hostan inte ger med sig blir det ny medicin. Biverkningslistan lång som dödahavsrullarna - mardrömmar, sömnstörningar, magproblem bla bla bla. Tack men nej tack. Vi kämpar vidare med inhalatorer och håller tummarna. Ännu en magsjuka härjar oss, dock i mildare form.

Och här är vi nu och det har hunnit bli mars. Snön smälter, vi drar in grus i hela lägenheten, det är ljusare på morgnarna. Detta vet vi med säkerhet, eftersom Vilmer har börjat vakna pigg som en lärka kl 5. Föräldrarna går till sängs innan klockan hunnit slå nio på kvällen, men blir ändå aldrig utsövda. Vilmer sover i eget rum, mamman springer upp och ner hela nätterna och stoppar in nappen. Det är lätt att glömma att man faktiskt har mycket att vara tacksam över. Över att vi har världens finaste goaste lilla unge, över att vi faktiskt har ganska roliga jobb och mycket förstående arbetsgivare, över att våren är på väg, över att vi snart får flytta in i vårt första egna hus. Så nästa inlägg kommer vara ett positivt inlägg. För nu ska det vara slut på sjukdomar och eländes elände. Det har jag bestämt.